Dead Space
Ja, dead space var det ja. Underbart spel, förmodligen ett av de bästa spelen genom tiderna och ett av de två spel som lyckats skrämma mig i vuxen ålder. Det hela är en prequel till spelet och utspelar sig på kolonin Aegis VII där Abraham "Bram" Neumann jobbar som vakt åt P-SEC (jag har gissat att det betyder Private Security). Det hela börjar med att han ska bjuda ut sin flickvän, Marla, på en date. Marla jobbar som nån slags datasäkerhets-person för P-SEC och har just fått se en streamad video från själva gruvan, där man har hittat en ny Marker [...]

För att inte bli för långrandig kan jag säga att ungefär så långt var det bra, sen blev det rörigt och ganska störande. Tecknarstilen var fruktansvärt... barnslig? Den håller lite kalle och hobbe kvalité, vilket är mycket mindre än vad jag förväntat mig. Den låga standarden på tecknandet gjorde det också krångligt att hänga med i vem som var vem och hur allt hängde ihop. Efter tre fyra sidor har jag också hunnit börja störa mig på att det svärs en hel del. Jag är inte på något vis fin i kanten, men en sak som verkligen kan förstöra för mig är när man, som här, tycks ha lagt till extra svordomar för att det ska vara coolt. Lyckligtvis håller de inte på så länge med det, men det var ändå väldigt desillusionerande att läsa nåt sånt precis i början av det hela. Ytterligare en sak som störde mig lite var att det inte tycks ha några direkta kopplingar till prequel-filmen Dead Space: Downfall, som även den ska utspela sig på Aegis VII. Eftersom jag spelat spelet och sett filmen innan jag läste serien så känns detta konstigt. Det finns liksom en gnagande känsla av att storyn inte går ihop på nåt vis. Kort sagt så blir jag tveksam till om det är värt att köpa Dead Space Martyr och läsa den med, något som jag varit väldigt sugen på tidigare...

Jag har alltid varit ett fan av Final Fantasy som spelserie, ända sen min far köpte spel nummer 3/6 till SNES när jag var en liten prutt. Sen var det ett långt uppehåll, kantat av klassiker som Dark Forces och Duke Nukem 3D. Men så kom spel nummer sju och vips var man fast igen. Efter det har jag spelat igenom de flesta av spelen i serien. Så när jag såg Final Fantasy XIII så var det ju bara en tidsfråga innan jag blev tvungen att köpa det.

Jag kommer hem, taggad som tusan, och sätter i skivan. Börjar spela. Fan va snyggt det är. Spela spela spela. Lightning är ok, och Sazh är ju uppenbarligen token black guy som får stå för lite comical relief. Inte mig emot, sålänge det inte tar över. Men så byter jag helt karaktär, från Lightning, till en mes som kallar sig för Snow. Han är självutnämn hjälte, vilket känns väldigt töntigt. Staten är ond och allt går åt pipsvängen och vips har man två nya karaktärer till, Hope och Vanille. Hope är en gnällspik och Vanille... hurr... hon är glad och skuttar jämt. Dessutom har hon nån slags konstig australiensisk dialekt.

Knasiga karaktärer kan väl gå an, men vad har hänt med fightingsystemet? Det är ju skitjobbigt att hålla på i realtid med paradigms och grejer. Men jaja, jag ska inte klanka ner så supermycket på spelet, jag har trots allt inte spelat så supermycket än, men det bådar inte supergott. Jag ska ge det ett par chanser till, men blir det inte bättre så blir det nog ett av det där fåtalet spel som jag inte pressar igenom. Blir det fallet, så kommer jag bli ledsen...